Välj en sida

Västra Nylands vatten och miljö rf:s historia

Vattenskyddet i Västra Nyland inleds

Vattenskyddets tidiga skeden

På Lojovattendragens stränder var man föregångare inom det finländska vattenskyddet. År 1907 började man i Lojo i Pitkäniemi tillverka sulfatcellulosa i en fabrik, som Svartå brukspatron Hjalmar Linder låtit bygga. Redan samma år i september lämnade Lojoborna in ett besvär till myndigheterna, där man förklarade ”att man släpper ut dåligt vatten från fabriken i den intill liggande Lojo sjön, vilket förorenar vattnet i närheten liksom även eventuella fiskar som finns i sjön”. Kommittén, som tillsatts till följd av besväret, föreslog en vattenskyddslag till Finland, men ärendet bagravdes i storfurstendömets kanslier.

Lag om vattenskyddet stiftades först ett halvt sekel senare, då vattenlagen trädde i kraft år 1961. Under samma årtionden försämrades speciellt Lojo sjös tillstånd betydligt, då samhällsavloppsvattnen ökade, till följda av de nya industrierna samt till följd av den ökade användningen av gödsel inom jord- och skogsbruket. Helsingfors stad började ta råvatten från sjön Hiidenvesi, vilket minskade flödet till Lojo sjö och de nedanför liggande vattendragen. Till och med i Aurlax tvingades man förbjuda badande år 1972. Medvetenheten och oron gällande områdets vattendrag tilltog. De olika instanserna gjorde sina egna undersökningar och utredningar, men det var svårt att få en helhetsbild av läget.

På 1960-talet hade man grundat flera regionala vattenskyddsföreningar i Finland och år 1973 inledde samarbetsorganisationen Förbundet för Vattenskyddsföreningarna i Finland rf (numera Vattenskydd Centralförening i Finland rf) sin verksamhet. Föreningarna var framför allt ideella och avsikten med dem var, att främja forskningen och skyddet av vattendragen inom sitt eget område. En del föreningar erbjöd också tjänster. På olika håll i Finland, även i västra Nyland hade man på strandinvånarnas initiativ grundat lokala vattenskyddsföreningar kring enskilda sjöar.

Arja Santamäki på provtagning i Aurlax i Lojo sjö på 1980-talet.

I enlighet med vattenlagens krav började kommunerna och industrin effektivera reningen av sina avloppsvatten vid övergången från 1960- till 1970 talet. Vattenlagstiftningen fastställde också krav på uppföljning, som i huvudsak utfördes av kommersiella konsultföretag. I samband med reningsverket i Lojo stad, som inledde sin verksamhet år 1974, blev också ett kommunalt laboratorium färdigt och till dess chef anställde man dipl. ing. Stig Lönnqvist.

Grundandet av vattenskyddsföreningen

I diskussioner mellan Lojos dåvarande stadsdirektör Toivo Peltonen och Stig Lönnqvist framkom grundandet av en vattenskyddsförening i västra Nyland. Målsättningen var, att få kommunerna och industrin med i samarbetet via samma organisation. Beredningen gavs till en arbetsgrupp, som leddes av Västra Nylands regionplanechef Raimo Jouhikainen, eftersom regionplaneförbundet i samband med sina grunduppgifter även gjorde miljöutredningar och dess medlemmar utgjordes av kommunerna i områdets norra del. Den södra delen av området hade sitt eget regionplaneförbund.

Beredningsarbetsgruppen arrangerade Västra Nylands vattenskyddsförenings grundande möte 27 augusti 1974. Dess ordförande var Pojo kommuns kommundirektör Karl-Erik ”Kalle” Lindqvist och som sekreterare fungerade Stig Lönnqvist. I mötet deltog representanter från en del av områdets kommuner och industrianläggningar samt lokala vattenskyddsföreningar. Kommunerna i det de södra delarna av västra Nyland, som hade svenskspråkig majoritet, kom inte med i projektet och områdets regionplanechef Stig Häggström kritiserade projektet – kanske delvis därför, att den södra delen hade förbigåtts i beredningen. Å andra sidan stödde Karis kommundirektör Sigurd Slätis och kommundirektör Lindqvist grundandet av föreningen, nog rann ju vattnet i Svartån från Lojo sjö till havet just genom de kommuner som de ledde.

Mötet beslöt att grunda vattenskyddsföreningen. Till ordförande under det grundande skedet valdes Karl-Erik Lindqvist, som jobbade hårt för att få med kommunerna i västra Nylands södra område. Utöver Lojo stad och kommunen Vichtis var endast Pojo kommun med ända från början. Områdets mest betydande industrier var också med från början allt från Högfors via Lojo till Hangöudd. Till föreningens sekreterare utsågs Stig Lönnqvist.

Grundandet av vattenskyddsföreningen var en nyhetsnotis i tidningen Länsi-Uusimaa 28.8.1975.

Redan i det grundande skedet uppstod en offentlig debatt om föreningens målsättningar. Skulle den koncentrera sig på endast ideellt vattenskyddsarbete och information, eller skulle man ge den även egna undersökningsuppdrag. De som betonade det ideella framlade också sin oro för att röstförhållandena i föreningen skulle fördelas så, att makten skulle vara hos de kommuner och industrier som producerar avloppsvatten. Man var rädd för att föreningen skulle bli deras propagandaredskap.

I verksamhetens inledande skede koncentrerade man sig på att förbättra den regionala täckningen. Till stöd för detta fick man Vattenstyrelsen, som i sitt utlåtande ansåg det viktigt, att samtliga kommuner i västra Nylands skulle vara med i föreningen. I söder fanns det rent av en strävan att grunda en egen förening samt fördomar gentemot Lojo. Lojo hade varit initiativrik och gett sitt vattenlaboratorium, som fanns i avloppsvattenreningsverket till föreningens förfogande. Några tog även fram språkfrågan, trots att man vid grundandet av föreningen poängterat dess tvåspråkighet.

Ett betydande steg togs, då Karis köping på hösten 1975 meddelade att man ansluter sig som medlem. Dess köpingsdirektör Sigurd Slätis valdes också till föreningens första egentliga ordförande i november samma år. På grund av regleringen av sjön Hiidenvesi var det viktigt, att man även fick Helsingfors stad med i verksamheten. Genast efter föreningens grundande hade också Högfors stad och Pusula kommun anslutit sig till föreningen.


Dipl. ing. Stig Lönnqvist var föreningens första verksamhetsledare under åren 1975–1994.

Den regionala och ideella täckningen

Året 1977 var det år, då den unga föreningen etablerade sig. Då beslöt Ekenäs att ansluta sig efter en hård politisk kamp. Överallt förstod man, att det för områdets vattendrag var oundvikligt att skyddsåtgärderna koncentreras till en organisation. Den regionala täckningen blev nästan fullständig, då även Hangö stad samt Ingå, Karislojo, Sjundeå och Sammatti kommuner fattade samma beslut. I norr var det endast Nummi kommun, som blev utanför föreningen ända tills dess, att man efter sammanslagningen med Pusula kommun kom med år 1981. Hela verksamhetsområdet blev sedan representerat efter det, att dåvarande Tenala kommun anslöts sig som medlem år 1983 och Kyrkslätts kommun år 1987.

Nästan samtliga av de ur vattenskyddssynvinkel mest betydelsefulla industrierna var med och grundade föreningen. Till dem hörde bägge pappersfabrikerna i Lojo, den dåvarande Joutseno-Pulp Oy Lojo fabriken och Metsäliitto teollisuus Oy:s Gerknäs fabrik. Vid Lojosjöns strand låg även Oy Lohja Ab:s kalk- och cementfabrik och högre upp i vattendraget fanns Kymin Oy:s Högfors gjuteri i Högfors. Från Svartåns stränder anslöt sig Ovako Oy Åminnefors fabriken och från havsområdet Oy Koverhar Ab:s stålfabrik, Rautaruukki Oy:s fabrik i Lappvik samt Oy Finska Forcit-Dynamit Ab i Hangö. Med tanke på Sjundeå å:s vattendrag var det viktigt att få med Pargas Kalkberg Ab:s mineritfabrik som medlem.


FM Kalevi Keynäs ledde vattenskyddsföreningens styrelse åren 1978–1992.

Till en början tvekade de ideella föreningarna att komma med, vilket eventuellt berodde på okunskap gällande föreningens syfte. Då man under några års tid kunde notera, att föreningen inte blev avloppsvattenproducenternas språkrör, skingrades fördomarna och under åren 1977–1979 anslöt sig flera lokala vattenskyddsföreningar. Lantbruksproducenterna hade varit med redan från första början. Synligheten för föreningens ideella sida, förstärktes då man år 1978 valde amanuens Kalevi Keynäs från Helsingfors universitets Tvärminne zoologiska station till ny ordförande. Han hade varit med redan på det grundande mötet och det inofficiella samarbetet med Tvärminne hade inletts genast efter det.


Stig Lönnqvist på rådgivningsbesök i ett reningsverk.

Verksamhetens olika former kör i gång

Då Västra Nylands vattenskyddsförening inledde sin verksamhet fördes en diskussion om dess uppgifter. Den ideella verksamhetens verksamhet, dvs. väckande av vattenskyddsmedvetenheten samt spridandet av information var en självklarhet. Det hade man redan hunnit med i några lokala vattenskyddsföreningar, som koncentrerat sig på ett vattendrag, men en regional förening hämtade med sig en vidare synvinkel för hela regionen samt ett nytt professionellt kunnande.

Ur kommunernas och företagens synvinkel kunde föreningen bli en organisation, som producerade tjänster åt dem, samt insamlar kunnande gällande behandlingen av avloppsvatten samt förmedla kunskapen vidare till de egna verken och deras personal. Speciellt på den kommunala sidan hade man också den inställningen, att den egna föreningen på ett vettigare och förmånligare sätt skulle kunna sköta de obligatoriska övervakningsskyldigheterna, som vattenlagen medfört, jämfört med de kommersiella aktörerna. Så småningom började tanken även få understöd bland företagen, trots att en del representanter för industrin ännu år 1978 ville se föreningen endast som ett forum för diskussion och utbyte av information. Redan under det följande året hade vattenskyddsföreningen fått i uppdrag att sköta 80 % av områdets obligationskontroller.


Medlemskap i föreningen gav kommunerna en möjlighet att utnyttja dess tjänster för att förbättra skötseln av de nya avloppsvattenreningsverken. Stig Lönnqvist ger råd åt en reningsverksskötare.

Utan personal och laboratorium var det inte möjligt att inleda någondera verksamhetsformen. Stig Lönnqvist, chef för Lojo stads vattenlaboratorium, och som fungerat som föreningens sekreterare, valdes bland 19 sökande till Västra Nylands vattenskyddsförenings verksamhetsledare på halvtid, med början 1 november 1976 – under den resterande arbetstiden fungerade han fortsättningsvis i stadens tjänst. Exakt ett år senare övergick han till föreningens tjänst på hel tid. Till de första uppdragen verksamhetsledaren hade, hörde att reda ut ett eventuellt laboratoriums mest fördelaktiga placering. Det var inte i början säkert att man skulle grunda ett eget laboratorium, eftersom man speciellt bland företagsmedlemmarna var oroliga för de kostnader det kunde innebära.

På basen av en utredning konstaterade man, att det skull vara det mest förnuftiga att börja köpa fysikalisk-kemiska undersökningstjänster av Lojo stads vattenlaboratorium samt mikrobiologiska tjänster av Samkommunen Lojo regionens folkhälsoarbetes laboratorium som fanns i Lojo. Vattenstyrelsen godkände arrangemanget i början av år 1977. Det innebar, att föreningen då fick rätten att verka som en officiell kontrollör av samhällsavloppsvattnens effekter. Under år 1977 gav redan tio kommunala reningsverk kontrollen som uppdrag åt föreningen. Man lät utföra analyserna mot ersättning i Lojo stads laboratorium. Föreningen var inte ännu i detta skede redo att ta laboratoriet till sin ägo och personalen förblev i stadens tjänst.

Givandet av utlåtanden till myndigheterna och det ideella arbetet inleddes under år 1976. Det viktigaste var föreningens initiativ och underhandlingarna som följe på detta gällande inledande av samkontrollen av Sjundeå å:s vattendrag, vilket också ledde till ett positivt resultat. Vid föreningens möten tog man till vana, att hålla sakkunniganföranden kring olika vattenskyddsteman och verksamhetsledaren erbjöd sig att tala vid medlemsföreningarnas evenemang.


Föreningens första verksamhetspunkt, Lojo stads Pitkäniemi avloppsvattensreningsverk.

Under år 1977 var föreningens grundningsskede över och man kunde börja befästa verksamheten. Som en viktig uppgift inledde man skolningen av reningsverksskötarna. Inom området verkade otaliga små reningsverk, av vilka många sköttes som en bisyssla av den övriga personalen i kommunerna och företagen. Det krävdes sakkunskap för att få dem att fungera så bra som möjligt och sådan fanns inte lätt tillgänglig och centrerat. På de första skolningsdagarna deltog 29 reningsverksskötare. År 1977 inleddes också produktionen av en egen publikationsserie. Som den första delen utkom limnolog Pasi O. Lehmusluotos skrift ”Hormajärvi ja sen tila vuosien 1973–1976 välisenä aikana”.

Vid sidan av de renade avloppsvattnen är det viktigt, att även hushållsvattnens – dricksvattnens renhet undersöks. Föreningen hade redan år 1977 inlett hushållsvattenundersökningarna i Lojo stads laboratorium, som medicinalstyrelsen hade godkänts för detta ändamål. Prover togs emot från såväl vattenverk som privatpersoner.

Ett betydande steg var också då man anslöt sig till Förbundet för Vattenskyddsföreningarna i Finland år 1977. Via det fick föreningen kontakter till andra motsvarande organisationer samt information om deras verksamhet. Redan följande år valdes verksamhetsledare Stig Lönnqvist till förbundets styrelse.

Laborant Arja Santamäki i laboratoriet som låg i Lojo stads avloppsvattensreningsverk. Länsi-Uusimaa 27.2.1977.

Undersökandet av Västra Nylands vattendrag utvidgas

En central tanke, då man grundade Västra Nylands vattenskyddsförening var, att skapa en helhetsbild av tillståndet i områdets vattendrag samt att följa med förändringar i dessa. Efter beredningsfasen kom man igång med detta, då man anställde en limnolog i början av år 1978. Till uppdraget valdes FM sedermera FL Olai Helminen, som jobbade i föreningen fram till år 1989. År 1982 anställdes en andra vattendragsforskare – visserligen under benämningen fältmästare – FM Ralf Holmberg, som redan tidigare jobbat i föreningen med tillfälliga uppdrag. Han kom huvudsakligen att jobba vid Tvärminne zoologiska station och huvudtonvikten i hans arbete låg vid undersökningar i kustområdet.

I vattendragsforskningen förenas föreningens två centrala uppgifter, den ideella och verksamheten att producera tjänster. De flesta undersökningarna gjordes som tjänster antingen på basen av obligationer eller för beställarens – ofta kommunens behov. Resultaten från dessa kunde sedan användas i det ideella arbetet och på det sättet kunde man göra vattendragens tillstånd mera kända samt framföra utvecklingsbehov. Vattendragsundersökningarna gav också en kunskapsgrund för såväl förslag samt olika utlåtanden som gavs till olika håll, som man börjat begära av föreningen efter det att föreningens verksamhet hade blivit etablerad. Samtidigt ökade den rådgivning, som gavs åt medlemmarna i frågor rörande vattenskyddet.


Vattendragsforskare Olai Helminen tar ett vattenprov.

I det första skedet utgjordes vattendragsforskarens viktigaste uppgifter Lojo sjös och Sjundeå å:s vattendrags samkontroller, av vilka man i den senare samarbetade med Tekniska högskolan. Havsområdet kom med i föreningens verksamhet genom Hangö stads vattendragskontroll. Verksamhetsledaren var även med och gjorde upp vattenskyddsplanen för Pojoviken samt området utanför viken.

Anställningen av vattendragsforskaren möjliggjorde även en ny verksamhetsform, utförande av fiskeriekonomiska undersökningar. Genast år 1978 inledde man de fiskeriekonomiska samkontrollerna i Sjundeå å:s vattendrag och Vanjoki. Under följande år följde Svartån, Fiskarsån och Pojoviken samt området utanför Hangö.

Då vattendragsundersökningarna blev flera började man från och med år 1979 att avlöna tillfällig personal för att speciellt sommartid jobba med vissa undersökningsuppdrag. På det sätten undersökte man bland annat vegetationen kring Hangöudd och i Pojoviken samt i den senare även växtplankton. Då personalen var liten, gjorde alla beroende på situationen, olika uppgifter. Även verksamhetsledaren deltog vid behov i fältarbetet samt ledde laboratoriets undersökningar.

Fältarbete i samband med elfiske för en fiskundersökning, till vänster Stig Lönnqvist.

I och med att personalen utökades och undersökningsverksamheten blev mera mångsidig, möjliggjorde det utförandet av mycket specialiserade undersökningar. Till exempel år 1982 undersökte man i laboratorieförhållande vitmärlans beteende i Oy Forcit Ab:s dispersionsfabriks polymerhaltiga avloppsvatten. Fältarbetet var ändå grunden i allt undersökningsarbete och laboratorieundersökningarna begränsades ända till 1985 av avsaknaden av ett eget laboratorium samt de trånga utrymmena som låg i Lojo stads reningsverk. Då forskningspersonalen ökade blev bristen på utrymme allt svårare. Möjligheten att använda sig av Tvärminne underlättade dock situationen.

Den mest betydande vattendragsundersökningen utan beställning var de små sjöarnas försurningsundersökning, som gjordes under åren 1982–1983. Vid den tiden var den sura nederbörden och de miljöproblem, som de förorsakade, föremål för en omfattande offentlig uppmärksamhet och föreningen utförde ett på riksnivå banbrytande arbete genom att undersöka tillståndet och förändringar i 107 av områdets sjöar. Rapporten, som publicerades i början av år 1984, fick mycket uppmärksamhet även i riksmedia. Där konstaterade man, att största delen av sjöarna i västra Nyland är försurade. Som en följd av undersökningen inledde man följande år försök med att kalka några sjöar.

De olika undersökningarnas rapporter och sammandrag, som uppgjorts på basen av dessa, har allt sedan verksamheten inleddes skickats till massmedia. I och med att allmänhetens miljömedvetenhet ökade fick även andra undersökningar än försurningsundersökningen stor uppmärksamhet i pressen och i lokalradion och de väckte också ofta diskussion i vilken föreningens representanter vid behov deltog.

Vattendragens försurningsundersökning, som blev klar i början av år 1984, fick mycket publicitet. Länsi-Uusimaa 24.1.1984.
Är ditt avloppsvattensystem i skick? En effektiverad övervakning inleds i Västra Nyland  

Är ditt avloppsvattensystem i skick? En effektiverad övervakning inleds i Västra Nyland  

Kommunerna i Västra Nyland inleder denna sommar en effektiverad avloppsvattenövervakning. Övervakningen kommer att förvekligas  antingen som övervakningsbesök eller genom att från invånarna samla in avloppsvattenutredningar för granskning. Den systematisk övervakning i Västra Nyland har inletts i Vichtis. I de övriga kommunerna har övervakningen  närmast gjorts på basen av anmälningar. Genom att se till att man har en ändamålsenlig behandling av avloppsvattnet, sköter man också om sitt närvattendrag. Övervakningen av glesbygdens avloppsvattensystem  hör till kommunernas ansvarsområde.   

Tilaa uutiskirjeemme

Valitse uutiskirjeet